...men de har aldrig varit av den här kalibern förut.
Och det var ju så länge sedan jag tog något.
Och Bill är ju högst påtaglig, hur konstigt han än beter sig. Och...
Kan det här helt enkelt vara prov på SF-humor av den torra akademiska sorten?
Så simpelt. Osofistikerat.
Men ändå rätt irriterande måste jag medge. Han har väl övat.
Har han uppfostrats i ett förakt för folk som äger vingårdar?
Michael ser sig själv för ett ögonblick som en tunnhårig fetlagd patriark, ståendes framför vingårdens massiva trägrind, påtagligt nöjd med situationen och ryser vid tanken.
Han sitter på taket till sitt rum och funderar.
Ljudet av Death Cab for Cutie når honom ur det öppna fönstret nedanför.
En turistbuss lämnar parkeringsplatsen och kvällsolen reflekteras i dess silverblänkande yta när den banar sin väg över kullarna mot staden.
Det ser nästan ut som den blinkar, som en fyr.
Det vankas kvällsmat och han ser ut över landskapet.
Bergen i nordöst lockar.
Undrar om Eli har något att säga om skolans klätterklubb.
Är det nu jag ska vara taktisk och engagera mig i föreningslivet?
Det kanske inte är så hemskt som jag tror. Eller så är det värre.
Tanken på att värva rookies på campus nästa år känns avlägsen på gränsen till surrealistisk...
Bara tanken på nästa år är för mycket.
Kommer det någonsin kännas annorlunda?
1 kommentar:
Tuff text! man käner verkligen hur mycket myror i byxorna han har. men det verkar inte bara vara rastlöshet, det är någon sorts ångest i det också, han vill verkan stanna eller gå åt ett visst håll. att röra sig åt bara ett givet håll i tid eller rum är ångest.
Skicka en kommentar