samtalet

Han satt med mobilen i hand och tittade ner på telefonnumret på displayen. Fan att det skulle vara så svårt att ringa. Liksom, hur pratar man med en person som hon? Han tryckte på grön lur och lät det gå fram en signal då han direkt la på.

Fan också.

Fan också.

Saint Patrick's Day

Moster Patsy knackade på Maegans dörr och ropade med sin nasala röst:

”Mae, raring, på med finkläderna nu. Alla gästerna har kommit och Benny är här!”

Mae tittade yrt upp från sin bok. På nedervåningen hördes glada skratt och de första kvillrande tonerna från farbror Owens flöjt. I Mayfield var Sankt Patricks Dag en stor tilldragelse och hela släkten hade samlats i familjen Kearneys lilla vardagsrum. Mae skuttade upp från sängen och krängde på sig kjol och blus som egentligen behövt sys om för länge sen. Hon hade växt sen förra sommaren, nu elva år, och var mycket längre än alla grannpojkarna. Benny öppnade dörren.

”Mae, vad håller du på med? Det är fullt med irländare där nere och dina mostrar håller på att gå upp i limningen”, pep han. Benny, eller som han egentligen hette, Benjamin Nowak, var en tanig judisk pojke som bodde i lägenheten vägg i vägg. Hans mamma gillade inte riktigt att han umgicks med den storvuxna och uppenbart irländska flickan Mae, men Benny brukade smita undan moderns vakande öga.

”Jag kommer, jag kommer”, ropade Mae när hon skuttade runt på ett ben för att få ner fötterna i de nätta lackskorna.

De studsade ner för trapporna och blandade sig med folksamlingen. Moster Fiona skyndade runt med karotter och porslin, medan den tredje mostern, Deirdre, välkomnade prästen i dörren. Stämningen var hög. Pappa Seamus kom fram, gav Mae en kyss i pannan och nickade åt klädseln.

”Så ja, flickan” muttrade han i örat. ”Det är så moster Patsy vill se dig. Det här spektaklet är snart över.”

Mae log strålande mot sin far; han var hennes största hjälte. Seamus luktade lite cognac och var rödblommig, med uppkavlade ärmar. Han hälsade glatt på förmannen MacDuffy med fru och i sitt hörn hade farbror Owens flöjt fått sällskap av en av kusinerna på gitarr. Glada irländska toner strömmade genom rummet och det ryckte i fötter och trummades på stolstöd runt om i rummet.

Benny och Mae satt i trappan till övervåningen och pratade, när familjen Cavanaugh anlände. Deras son Ryan var i samma ålder och hade med sig sin kusin Johnny, ett år äldre och med ett riktigt fräknigt gristryne. De kom fram till Mae och Benny.

”Men, se… är det inte Helan och Halvan?”, sa Ryan och fick ett riktigt elakt gapskratt till svar från kusin Johnny.

”Ä-äh, lägg av”, stammade Benny.

Ryan petade ett hårt finger i hans bröstkorg och härmade ganska träffande:

”L-l-lägg av! Varför skulle vi, Nowak? Vad har du att sätta emot, din lille jude?”

Någonstans inom henne så brast nåt för Mae. Alltför många gånger hade hon suttit tyst och sett Benny försöka försvara sig själv, med sin spensliga uppenbarelse och tafatta ord. Hon reste sig upp med ett ursinnigt rytande, helt opassande en flicka på elva år, och kastade sig över Ryan. Innan någon avbryta fick hon in ett par storartade knytnävslag; ett spräckte läppen på Ryan, ett annat landade på ett köttigt område strax under vänster öga och han skrek som ett småbarn när slagsmålet fick ett abrupt slut. Mae fann sig själv plötsligt dinglande en bit upp i luften, hållen i kraglinningen av pappa Seamus, vars buskiga ögonbryn var ilsket sammandragna.

”Maegan Guinevere Kearney, vad vid alla helgon håller du på med?”, röt han. ”Nu kommer du med!”

Med ett stadigt tag i nackskinnet drog han med sig Mae upp på rummet, samtidigt som mostrarna försökte blidka Ryans mor på nedervåningen och musiken drog igång igen. Väl inne på Meagans rum stängde fadern dörren och gav henne bestämt en rungande örfil.

”Man slåss inte bland folk, Maegan.”

Hon hade handen på den ömmande kinden. Seamus satte sig tungt på sängkanten, men såg inte längre arg ut.

”Om du nu ska slåss, så får du göra det ordentligt. Lär dig det inte för att ungarna på gatan är elaka, lär dig det i så fall för att bli bäst. Det var några fina träffar du fick in där.”

Maegan tittade häpet upp och Seamus nickade.

”I morgon kör jag dig till klubben i stan. De har en boxninsgtränare som inte är så dum alls. Irländare, med ett bra öga och fast handlag.”

Och med de orden reste han sig och gick ut ur rummet. Seamus hade aldrig varit någon för långa utläggningar. Nästa dag åkte de in till träningshallen i Mayfield och Maegan fick sina första boxningshandskar.

pannkakor och äppeljuice

Lördag morgon, klockan 0730. Ett enkelt frukostställe någonstans på Haight-Ashbury. Den unge mannen kommer in. En trött lite ranglig gångstil vittnar om att han varit ute sent. Det är Aeon som efter kvällen på klubben Chainges promenerat bort natten. Han hade njutit av kvällen, människorna som dansade, vinet som flödade, lusten, kåtheten. Det var ett vackert spel att betrakta. Samtalen med Cocher hade varit givande, den gamle geten hade en uppfriskande syn på livet. Svårt att förstå hur han orkade hänga ihop med den där pojkvännen bara. De bråkade ju alltid. Aeon drog sig till minne att han träffat hon, Charlene, från spelningen i torsdags. Det var bra med unga människor, uppfriskande i hans trötthet. Kanske märkligt att bjuda henne till Metro också, men det kunde ju knappast skada.

Aeons vanliga bord stod ledigt. Han slog sig ner och han behövde inte vänta länge innan den unga asiatiska, mycket söta, servitrisen kom fram till honom.

- Det vanliga? frågar hon och ler.

- Javisst, pannkakor. Och, äppeljuice.

på taket

Nog för att man upplevt några hallucinationer...
...men de har aldrig varit av den här kalibern förut.
Och det var ju så länge sedan jag tog något.
Och Bill är ju högst påtaglig, hur konstigt han än beter sig. Och...
Kan det här helt enkelt vara prov på SF-humor av den torra akademiska sorten?
Så simpelt. Osofistikerat.
Men ändå rätt irriterande måste jag medge. Han har väl övat.
Har han uppfostrats i ett förakt för folk som äger vingårdar?

Michael ser sig själv för ett ögonblick som en tunnhårig fetlagd patriark, ståendes framför vingårdens massiva trägrind, påtagligt nöjd med situationen och ryser vid tanken.

Han sitter på taket till sitt rum och funderar.

Ljudet av Death Cab for Cutie når honom ur det öppna fönstret nedanför.

En turistbuss lämnar parkeringsplatsen och kvällsolen reflekteras i dess silverblänkande yta när den banar sin väg över kullarna mot staden.

Det ser nästan ut som den blinkar, som en fyr.

Det vankas kvällsmat och han ser ut över landskapet.

Bergen i nordöst lockar.

Undrar om Eli har något att säga om skolans klätterklubb.
Är det nu jag ska vara taktisk och engagera mig i föreningslivet?
Det kanske inte är så hemskt som jag tror. Eller så är det värre.
Tanken på att värva rookies på campus nästa år känns avlägsen på gränsen till surrealistisk...
Bara tanken på nästa år är för mycket.
Kommer det någonsin kännas annorlunda?

Faces

Two faces; one seen, one in the dark ...

på campus

klottrat på en toalett i skolan:

vilsen vandrar vilsamt.

vägen vrider, vänder.

verkar vara vid vägs ände,

verklighet att vara vek.

ville växa vuxen.

ville vara väl.

men,

varat varade varken

för vilsen vilsam själ

eller vålnad våldsamt vriden.

en dröm svår att minnas

Allt var helt tyst, vilket var lite märkligt eftersom det var ett sånt himmla vimmel av människor som for runt de trasiga bilarna.Trottoaren var lite kall att sitta på men hon var helt ifred. Det gjorde hemskt on i halsen och ögonen var ömma, det var också lite märkligt.

Någon lyftes bort från våran bil på en bår med ett vitt laken över sig, och det var fler personer som sprang runt som om de letade efter någon, det såg lite lustigt ut. Det blev också svårare och svårare att se för runt henne reste sig svepande former, lite som svarta blomblad eller slöjstjärtar, som en mysig lite bubbla runt henne.

Allting var tyst och svart, bara lite ont i halsen...